Marie Kristina Nordgren

Tittar ut genom fönstret och livet är bra vackert här ändå. Solen skiner och det är vitt på marken, jag vet också att min älskade är på väg till Sverige igen efter 1 ½ månad borta. Men det går segt, och stresad blir jag mer och mer för varje dag. Har varken tid eller lust att stressa men om 3 veckor tackar jag också för mig, och säger "adi  bye bye sweden" :)) Då vet jag inte när jag kommer hem igen, jag vet inte heller vad jag vill eller det vet jag nog trots allt. Jag har funderat och haft sjukt mycket tid att tänka om! Och jag vet vad jag vill! Inte vill jag bo i Sverige :) Men det är dags att stadga sig någonstans, att ha något att komma hem till skulle kännas som en lättnad. Jag har flaxat runt, träffat vänner för livet, blivit sårad och rest mig igen, jag har förstått att Sverige alltid kommer vara Sverige. Det låter sjukt men Sverige är ett jätte fint land, men det passar inte mig. Jag har sett något finare, något som ingen kan erbjuda här. Jag har sett ett liv där folk trivs, där man kan stanna upp och säga jag trivs så sjukt bra med mitt liv.

Idag är det en bra dag, igår var det mycket tårar och argumentationer. Då kände jag att jag inte orkade en sekund till, jag orkade inte se vad som stod framför mig. Och det stora problemet är väl mest att man är tvången att mötas halvväg för att få det att fungera. En kan inte bara ge och ge, och försöka och försöka om man inte får något tillbaka. Det funkar inte men det var som sagt gårdagen. Ikväll åker jag upp till Karlstad för att hämta Mjau som har vart hos min bror under helgen.

Men det är en bra dag idag!

X x x Marre